För att en MS-diagnos ska kunna ställas säkert, måste en rad olika undersökningar göras.
Först måste man bli undersökt av en neurolog. Finns det synliga tecken på neurologisk skada, t ex känselförändringar eller onormala reflexer, gör neurologen en lumbalpunktion (LP), ofta felaktigt kallad för ryggmärgsprov och remitterar till en magnetkameraundersökning (MR, MRI eller MRT).

MagnetkameraundersökningMRT
MRT (magnetresonanstomografi) är en sorts "röntgen" som visar vätskeansamlingarna i hjärnan. Då en inflammation pågår, samlas det vätska kring den och detta visar sig som vita områden i hjärnvävnaden. Själva ärren syns som små vita prickar eller fläckar.
Det är inte frågan om några röntgenstrålar, så det är fel att kalla det magnetröntgen, som många gör.

Lumbalpunktion
går till så att neurologen tappar patienten på lite cerebrospinalvätska, likvor, den vätska som omger hjärnan och ryggmärgen (det gör oftast inte ont). Analysen av likvor visar ett ökat celltal av T-lymfocyter, en sorts vita blodkroppar, samt ökad nivå av immunoglobuliner, antikroppar, när man har MS. En del kan få svår huvudvärk efter en lumbalpunktion, men risken minskar om man vilar och dricker mycket vätska efter en LP.

VEP/SEP
Om det inte går att hitta tydliga förändringar, kan man få göra tester med VEP/SEP (visual/somatosensory evoked potentials), då man med elektroder mäter nervsignalernas hastighet.
Hörselpåverkan kan undersökas med AEP (auditory evoked potentials).
Läs mer i Metodboken »

Att få en MS-diagnos
Det är alltid en chock att få en MS-diagnos, men det finns lika många sätt att reagera, som det finns drabbade.
Omständigheter omkring oss påverkar reaktionerna, hur länge man har varit sjuk, vilka farhågor man har haft, hur allvarlig sjukdomen är just då, anhörigas och vänners reaktioner, hur bra självkänsla man har och hur livet ser ut i övrigt mm.
Det tar ofta lång tid att bearbeta beskedet. Med en sjukdom som MS, där man oftast blir sjukare med tiden, pågår egentligen bearbetningsprocessen hela livet. PatientVarje funktionsförsämring är en förlust att sörja, även om man kanske kan hantera sina reaktioner lättare med tiden.

Det finns tyvärr alltför många som har fått sin diagnos på ett värre sätt än nödvändigt. T.ex. ska man aldrig behöva få en MS-diagnos per telefon. Man bör också i samband med diagnosen få en återbesökstid, för det kommer upp så många frågor som man behöver få diskutera med sin neurolog, frågor som inte dyker upp med en gång vid chockbeskedet.

När jag fick min diagnos
Det var den 1 oktober 1996. Då hade jag levt med sjukdomen i minst tio år. Jag visste bara inte vad den hette. Var det amalgamförgiftning, fibromyalgi, sköldkörtelrubbning eller kanske hypokondri?
Jag visste inte mycket om MS. När min läkare föreslog lumbalpunktion, slog jag upp ordet i ett uppslagsverk, och fick veta att multipel skleros kunde påvisas med LP. Då sökte jag vidare på MS, och visste med en gång... Det stod ju om mig där!
Jag hade mamma med mig när jag skulle få diagnosen och vi fick sitta hos läkaren och prata i två och en halv timme. Efteråt var jag euforisk. Av chocken, men också av att äntligen få en bekräftelse på att alla mina upplevelser var verkliga.
Kvällen efter kom gråten...
Nu, sjutton år och många skov senare, känns livet helt okej. Mina skov kommer och går, ibland glest, periodvis tätare, men jag har anpassat mig. Även om jag fortfarande blir deppig när jag får skov, är det inte lika svårt längre.
Sen 2011 har jag full sjukersättning dvs förtidspension. Efter mer än två års sjukfrånvaro var det tyvärr oundvikligt... men jag lever med min tokiga spetstik i Göteborg och jag känner mig lycklig!